Together with AMF Fastigheter and Västermalmsgallerian we have produced art.gif - an exhibition dedicated to the iconic file format GIF.
Participating artists:
Ana Blizzard - Mexico
Emilie Mottet - Sweden
Greta Larkins - Australia
Gustavo Torres - Argentina
Juan Herrera Prado - Argentina
Luca Mainini - Italy
Magaly Ugarte - Mexico
Paolo Ceric - Croatia
Sandra Zupanic - Sweden
Sasha Katz - Russia
Thom Rugo - USA
Tyler Spangler - USA
Långt innan OMG, WTF och TBH fanns GIF. Och få trodde väl att det lilla filmsnuttformatet skulle överleva dagens sofistikerade gränssnitt. Istället har den visat sig vara ett av den datoriserade konstens viktigaste instrument.
1987 släpper Michael Jackson skivan ”Bad” och CompuServe lanserar GIF:en. En liten 8-bitars animering som aldrig slutar. Perfekt för flammande eldar, dansande bananer eller vajande flaggor och annat som kunde pigga upp en hemsida på 90-talet. Den gick från att vara fräsch till sunkig på tio år, och sen till klassisk idag. Men den har aldrig försvunnit.
Samtidigt har konstens värld utvidgats. Den har gått från Paris till New York, till att idag vara överallt. Det finns inget centrum längre. Konst görs och möts över hela jordklotet. De tydligaste exemplen på det finns i den datorgenererade konsten. Och kanske tydligast bland GIF-konstnärerna.
Med datorn som medium så blir också utställningsplatsen ny. Den flyttar från museerna och gallerierna till din ficka. Och då blir konsten en del av din vardag. Och alla kan välja och välja bort vilket flöde de vill ha. Du är musichef och chefs-curator i ett!
Även om vardagsgiffar fortfarande drar åt det komiska (en dansande banan är ju kul), så går den repetitiva rörelsen också att använda på fler sätt: Tygstycken som vajar för evigt i vinden. Den nakna kvinnan med sin solfjäder i den klassiska målningen. De rosa snabbnudlarna. Psykadeliska blickar som leder in i varandra.
På många sätt är giffen en perfekt bild av samtiden. En samtid som är i konstant virtuell och visuell rörelse. Men där rörelsen hindrar oss från att sluta titta och börja se. För efter ett tag slutar tygstyckena att vara material, kvinnan med solfjädern retuscherar sig själv, de rosa nudlarna är sjukt onaturliga och blickarna leder ingenstans. Och det är kanske det som är giffens hemlighet? En evig rörelse som aldrig leder någonstans.
Samtidigt är vårt eget rörelsemönster ungefär som det alltid varit. Vi åker till jobbet, går och äter lunch, tar en promenad, åker hemåt, handlar mat, går ut. Det tycks aldrig ta slut. Så kanske är livet en enda GIF?
Inte illa för en 28-åring ingen trodde på.
Text: Anders Karnell
Participating artists:
Ana Blizzard - Mexico
Emilie Mottet - Sweden
Greta Larkins - Australia
Gustavo Torres - Argentina
Juan Herrera Prado - Argentina
Luca Mainini - Italy
Magaly Ugarte - Mexico
Paolo Ceric - Croatia
Sandra Zupanic - Sweden
Sasha Katz - Russia
Thom Rugo - USA
Tyler Spangler - USA
Långt innan OMG, WTF och TBH fanns GIF. Och få trodde väl att det lilla filmsnuttformatet skulle överleva dagens sofistikerade gränssnitt. Istället har den visat sig vara ett av den datoriserade konstens viktigaste instrument.
1987 släpper Michael Jackson skivan ”Bad” och CompuServe lanserar GIF:en. En liten 8-bitars animering som aldrig slutar. Perfekt för flammande eldar, dansande bananer eller vajande flaggor och annat som kunde pigga upp en hemsida på 90-talet. Den gick från att vara fräsch till sunkig på tio år, och sen till klassisk idag. Men den har aldrig försvunnit.
Samtidigt har konstens värld utvidgats. Den har gått från Paris till New York, till att idag vara överallt. Det finns inget centrum längre. Konst görs och möts över hela jordklotet. De tydligaste exemplen på det finns i den datorgenererade konsten. Och kanske tydligast bland GIF-konstnärerna.
Med datorn som medium så blir också utställningsplatsen ny. Den flyttar från museerna och gallerierna till din ficka. Och då blir konsten en del av din vardag. Och alla kan välja och välja bort vilket flöde de vill ha. Du är musichef och chefs-curator i ett!
Även om vardagsgiffar fortfarande drar åt det komiska (en dansande banan är ju kul), så går den repetitiva rörelsen också att använda på fler sätt: Tygstycken som vajar för evigt i vinden. Den nakna kvinnan med sin solfjäder i den klassiska målningen. De rosa snabbnudlarna. Psykadeliska blickar som leder in i varandra.
På många sätt är giffen en perfekt bild av samtiden. En samtid som är i konstant virtuell och visuell rörelse. Men där rörelsen hindrar oss från att sluta titta och börja se. För efter ett tag slutar tygstyckena att vara material, kvinnan med solfjädern retuscherar sig själv, de rosa nudlarna är sjukt onaturliga och blickarna leder ingenstans. Och det är kanske det som är giffens hemlighet? En evig rörelse som aldrig leder någonstans.
Samtidigt är vårt eget rörelsemönster ungefär som det alltid varit. Vi åker till jobbet, går och äter lunch, tar en promenad, åker hemåt, handlar mat, går ut. Det tycks aldrig ta slut. Så kanske är livet en enda GIF?
Inte illa för en 28-åring ingen trodde på.
Text: Anders Karnell
Projektnamn: art.gif
